Att trakassera din subtilitet
Författare: D’Bara Arruda

​

Kära du, som påstår dig vara fri från alla fördomar,
men vars sinne fortfarande bär den subtila doften av herrens hus…

​

Efter att jag bröt kedjorna,
upprätthöll flödet som en ström,
men nu, en ström som släpar efter och inte fängslar,
ifrågasatte jag först
och blev anklagad för att ha påpekat bristen.
Genom att påpeka den fick jag ingen ursäkt—
bara förhör.

​

Och varför tysta min indignation
när det som kommer från min röst
är tonen av svart hud,
förminskad i en förvrängd skala?

​

Det värsta med att vara i krig
är just det ögonblick du upptäcker
att känslan är en sockerkristall
i en myrstack,
men förnuftet är bittert
och ingen vågar svälja det.

​

Mörkare än min själs glöd
är tätheten av min smärta.

Klarare än mitt leende
är det latenta obesvarade "varför".

​

Nåväl…
de som en gång använde mig som en matta

snubblar nu över oron
i mitt förfäders ego.

​

De lurar sig själva
och kastar ursäkter som torkpulver.

​

Känslorna är autentiska,
bilderna är fortfarande levande,
och tonen är både lyrisk och stridbar.
Versen?
Som jag utvinner ur föraktet i dina ögon,
en gång subtila,
men nu skrattar mig rakt i ansiktet
innan jag kallar mig
mottagaren av din vilsekomna kula.

​

Min rygg reciterar,
i fetstil punktskrift,
piskans knallande
och kedjornas malande
som fortfarande förslavar min existens.

​

Det finns ett "det där" som upprepas, jag vet,
och jag vet att det inte låter sammanhängande för dig
att "kedja" är singular,
men min ideologi matar inte
ditt hjärnmalande maskineri.

​

Kanske det du vill ha är plural:
"kedjorna",
som betyder, i gatutermer, total slaveri.

​

Något identitetsmässigt,
vad du betecknar som offerism.
Men kanske den stolthet
du brännmärkte med glödande järn
skulle ha stank mindre genom historien
om tiden hade vitnat mig.
Tja…
Jag förnekar inte att du åtminstone låtsas försöka,
och du gjorde det så här:

​
Skamligt nog —

(jag menar, du, som stal
den globala maktens rampljus).
​
Rädsla knackar på din dörr
och det som skrämmer dig
är att veta att vi, med medvetenhet,
gör motsatsen
till vad du gjorde
när du bröt dig in i mitt hus,
vanhelgade min helgedom
och införde ett oändligt styre
med krut och piska.
​
Hahaha.
Idag är det du hör i favelorna
och förtrycker med våld
"pancadão", hjärtrytmen
som ekar den moderna senzalans klagan.
Ljudet av notan som anländer,
av historien som knackar på dörren
för att hämta in skadestånd.
​
Knack knack…