Änglar (Där Han Sannerligen Lyser), inte fallna! Men utestängda—med vingar som vi själva har klippt...
Författare: D’Bara Arruda

Änglar flyger inte—de går med korta steg bland oss.
Många överlever,
andra andas bara ut en livsfläkt,
eller vågar sig på den bräckliga lyxen
att stirra, för ett ögonblick, på glorian hos dem som förde dem fram i ljuset,
innan de bleknar i en djup suck
eller får sin diagnos
arkiverad som en mening.

— Och hur många keruber i rullstolar
har vi stenat med vår tystnad?

Det finns väktare vi avvisar
för att de inte böjer sig för våra kartor.

För att de inte speglar oss (säger vi med elever som dryper av förakt).
Åh! Så vansinnigt att kalla dem "speciella"—
som om vår normalitet inte vore giftet
som förtär dem. (Och så faller en annan ängel.)

Änglar av sönderrivna manualer,
som läser världen i tungor
kallar vi "symptom".

Och de, så utvecklade,
som dansar mellan grumliga och klara vattenpölar,
berusade av världens orena nektar,
men vars hud svettas rent vatten — En flaska på bordet.
”Vilket bord?” — det där
Staten och Big Pharma äter middag,
festar sig på gourmetvinster dränkta i ”tårar från atypiska föräldrar.”
Nom, nom, mmm ”Saftig”
medan Staten mumlar mellan tuggorna — ”Hycklare!” —
och kastar nedlåtande blickar
mot det smulbelagda golvet:
— De? Ah ja, de osynliga vakterna,
de som balanserar vågen,
går på den vassa kanten av förlöjligande,
trotsar kaster... (kvävt skratt)

— Det är allt som slipper ut genom sammanbitna tänder,
en krokig omväg för att överskugga fördomarna
som insisterar på att stämpla det heliga
som ”störning” och det naturliga
som ”syndrom”.

Har du någonsin stannat upp och undrat
vad de verkligen tycker om oss?

Änglar!
Jag har en.
Jag ser många.
Och jag vet nu att under deras vingar
— inte våra —
vilar den enda chansen
till återlösning.

Till min älskade Dayane,
"ängeln som stjälper vårt ljus
och med det smular vår pseudonormalitet sönder."