Jag är inte Kristus, men jag vet att priset för att ge ger illamående

Författare: D’Bara Arruda

​

Käraste läsare av egoistisk känslighet:
Här är en visceral dikt, skriven som ett
dämpat skrik —
inte av tom ilska, utan av trött klarhet.

Och om du i slutet föreställer dig stenar
som kastas på dig,
må du då vara den första att reflektera:
Kanske är din själ sjuk.

​

Idag är jag oinspirerad,
och förnuftet snurrar i min mage.

Jag har inte längre ett såll för att täcka solen,
med min undernärda blick
av att jag iakttagit människor och deras sanningar för noga.

Jag kan inte blunda.
Var och en, konformist, gäspar sina klagomål
och ropar ensidigt efter rättigheter som tillhör alla.

​

Tiden glider redan genom mina fingrar
på dagar då jag måste leverera till trumhinnorna
ekot av andras bördor.
Öronbedövande, tyngden av varje själ
förtärd av offerrollens bekvämlighet.
Alla vill,
men att ge sårar kärnan i det som begärs av dem.

Min välvilja är ett lätt byte
i havet av "veer" som omger mitt ansikte.

​

Kära Kristus,
är det sant att de återgäldade din gudomliga sats
med korset som spikades fast av otacksamhet?
Tänkte de inte ens på att,
när vinet tog slut vid festen,
förvandlade du vatten till det?

​

Ja... människor böjer sina knän
och ljuger amoraliskt i sina ynkliga böner.
Ondska blåser upp tron.
Tänk dig, vän:
om de inte var ömsesidiga mot dig,
naiva av mig att tro att de skulle vara med mig.

​

Förvrängda vänskaper, krav på rättigheter
utan vilja till plikter,
och själviskhet maskerad som behov
— dess stank kväver mig redan.

Ändå oroar det mig att vara hård,
även om, för mig,
den mest avskyvärda känslan man kan hysa för en annan
är medlidande.

​

Trötthet hos den rättfärdige. Smärta utan självömkan. Reflektion utan predikan.
Sårad kärlek, men inte besegrad.
”Ja, jag fortsätter att älska,
men jag kan inte längre bära någons värld ensam.”

​

Skillnaden mellan medkänsla och emotionell tjänstgöring:
Att älska betyder inte att vara en dörrmatta.
Modet att säga ”nej”.
De förnekar inte sin kärlek,
men de vägrar att förtäras av den.

​

Jag skriver inte dikter;
Jag förvandlar bara hyckleriet i dagarna omkring mig.
I denna värld full av lögner,
att spotta sanningar genom sammanbitna tänder… är mitt arbete.

​

”Jag vill inte bli älskad; hata mig, om du kan och önskar.
Jag förstår till och med att kanske mina ord
är törnen i din hals,
vars sammetskimröd knopp spricker upp i din mun
som vänliga ord.”