DIKTER, SÅNGER OCH POETISKA GIFS

Tystnadsdikt (för ingen dansar på citattecknets bal) — förutom denna kulturella eunuck, som födde balen mellan knivar och skratt
Författare: DBara Arruda

Förspel

Schhhhhhhhhhhh…
— ljudet av bläck som torkar på sidan innan ordet föds

Epilog

Om jag skulle tala — tala då!
Men rösten är ett trubbigt knivblad, som formar
en kulturell eunuck och tungan, ett brutet ben.
Jag känner att jag redan var född förbannad,
med en tunga brännmärkt av järn—
"ja pojke, du håller käften..."
Det är bara "piskan arv".

Vänta, jag skulle hellre skrika för att se om jag renar ut
besvikelsen
över att inte förstå dem som inte
förstår
att tiden mellan varje millisekund
är en öken av luft utan eko, en boll av
tomma citattecken —
minnen från en barndom där
magen inte morrar, den gnäller —
och jag, mörkhyad kropp utan ariska privilegier
dansar medan de suddar ut min klagan
från väggen av vita böner.

Ett vakuum i bläcket som skriver
tanken —
och sidan, en grav av
bitna bokstäver.

Problemet är att förklara för de hastiga,
de som snubblar över timmarna utan att
förstå
att perfektion är bristfällig,
som ett läckande timglas
eller en sönderriven anteckningsbok full av verser.
(och en poetisk själ som med våld omvänds
i namn av sjuka övertygelser)

— och sedan kommer frågan:
har du aldrig besvikit någon,
eller var det besvikelsen som bet dig
först?

Ah, gudomligt martyrdöd av desillusionering!

Eller bara en tand som faller på minnets golv?
— Jag slog dig idag så att du blir en man imorgon.
Imorgon? Imorgon har din rättelse redan gått vilse
mellan lust och tårar från någon som av
nödvändighet låg med en annan förövare.
— det här är inte blåmärken, min son,
det är livets tatueringar.
han kommer att förändras…

Nåväl, då är jag redan bekräftad av andras hat…
mitt födelsebevis
bär raseriets handstil—
medan ditt,
signerat i guld,
säger "född för att dansa".

Jag är redan ihålig vid dagens gryning
som föregår mitt livs natt.
"Men vilken natt är detta, om inte ett rum
utan ljus
där ord gömmer sig under
sängen?"

Och om jag skulle göra vad munnar längtar efter
— öppna dem som rutten frukt för att
räkna fröna —
och sanningen är att jag redan gjorde det,
den som inte märkte det
var jag. Och du.

Ahhhhhhhhhhhhhh!
— skriket som inte får plats i munnen
och som river genom sidans himmel
— Där, skrek jag.
(...och bollen är min, även om de dansar ovanpå mitt
blod
som om det vore billigt bläck.)