Subversivt och onödigt (kanske inte)
Författare: D’Bara Arruda

Kära mig:
Det här handlar om utmattningen av att vara god i en värld av känslomässiga vampyrer.
— Och om du suger på citroner av sammanhang för att ge förnuftet syra,
sötar de dem med komplimanger och smekningar
med en alkoholhalt på nittio procent,
bara för att berusa ditt ego.
Som en försiktighetsåtgärd, spotta ut den ruttna vitlöken
av bibliska välsignelser,
som låter helt överflödiga
för öronen på den individualitet som syndar
och förför dig att nöja dig med minimal evolution.

Förlåt, Gil.
Vad menar du med om jag vill prata med Gud?
Det borde vara Han som pratar med mig
och förklarar varför Han korsfäster mig på den mänskliga otacksamhetens kors
varje millisekund av denna förfallna tid.

Ja, jag vill ha en ursäkt — och kompensation för att vara en frånvarande far.
Uppfostrade du mig?
Nej, du bara förökade mig...
Och tills ingenting bestrider det,
tills motsatsen bevisas eller Han gör anspråk på faderskap,
är jag min mors avbild.

Och mitt ansikte är inte av hunger av bekvämlighet,
inte heller min hud.
Men...
Jag ger, jag gav, och jag fick ingenting i gengäld.
Jag fortsätter, kanske.

Varje gång jag försöker vara lammet att slakta,
det svarta fåret,
frigör mig "min" jordägare.

Varför hånar du mig, o satiriska martyr?
Säg mig:
Drick av min godhet
och sluka min välvilja
tills inte en droppe empati återstår
för att berätta historier till din själviska hunger
på nätter då stjärnorna gråter.

Jag söker ord,
men de blöder på tanken utan ljus.

Och på det kalla fatet serverar de mig dagens postuma meny:
Erkännande, kryddat med objektivitet,
och att dricka, gallan av "tack så mycket"
(mellan sammanbitna tänder, för om du lägger till ett leende kostar det mer).

Men ironi, sarkasm och lögn finns i överflöd
i små servisburkar på bordet —
och oroa dig inte,
den "vänliga" servitören lägger redan till dem på din tallrik.

Vad kan jag göra, eller hur?
Jag måste äta som om det inte fanns någon morgondag.
Eller tills samhället inser att det att leva
i utkanten av andras ömsesidighet bara segregerar.
Detta var aldrig en fråga om val,
de formade dig till denna beräknande, kalla varelse
("Begränsad och beräknande
rimmar abstrakt med: obeväpnad och farlig").

Det finns fortfarande de som säger:
"Morgondagen tillhör Gud."
Dessa förfalskningar och konformister...

Jag lägger mig ner på tanken att frågan som ekar
inom det helgade barnet är:
"Vad får jag egentligen i gengäld för min givmildhet?"

Och Han skapade mig till Sin avbild och likhet...
Nu, om Han vill, borde Han tala med mig –
för Han är skyldig mig många förklaringar.