En unik röst i stjärnklara natten (falska berättelser om "livets fenomen")
Författare: D’Bara Arruda

Käraste jag:
Varje strof i Kronos är ett medvetandestadium som mognar inför existensens vidsträckta vidd.
– Om du mognar, låt dig själv lysa.

Himlen är gränsen för små drömmar,
precis som botten är gränsen för dem som dyker med huvudet först.
Men om du gräver lite djupare blir resultatet mer eller mindre detsamma —
botten speglar himlen när du gräver med ögonen.

För om dina vingar inte håller dig uppe för att flyga,
bygg en raket driven av uthållighet och fokus
och försök att se bortom vedermödornas atmosfär.
Du kommer att upptäcka att det finns en sol för var och en av oss
i det kalla vakuumet i det universella mörkret.

Men om det är för att leva,
begränsa falskheten i din självkritik
med murar gjorda av tro
i den minut som följer vardagliga handlingar.

När du söker försoning, kom ihåg:
slumpen fanns redan i dina planer –
du hade bara inte sagt det till ditt "jag" än…
Kan det vara så att våra fall och flykter
är mått på samma resa?
Detta kan visa dig att dåtid och framtid
är vingar av nuet,
alltid i förändring.

Och om rymden,
om det finns ett litet hörn, kommer jag att slå mig ner –
en bädd av astralt flöde,
en siderisk bro till en morgondag som smakar som idag,
tuggar tid och spottar ut den falska känslan av evighet.

Det du ser
över den kosmiska svärtan,
tät:
är inte stjärnor,
utan tårar och svett från min berättelse.

Sista tanke…
Ha en unik röst, en som blandar smärta och hopp
utan lätt romantik,
i den stjärnklara natten med virvlande virvlar,
där mörkret inte utplånar
utan kontrasterar ljuset.

Slutreflektion för främmande sinnen och döva för immateriets symfoni:
Summan av allt eller ingenting
i kampen mellan känsla och förnuft
är att inte ge efter för ytan,
att acceptera smärta utan att bli martyr,
att utvecklas med den
och bygga "mening"
i ett universum som inte är skyldigt dig några förklaringar,
utan kräver hängivenhet
när det ger dig, i gåtor, kunskap.
Undergiven dyrkan för överlämnande,
med vardaglig subjektivitet,
medan din nyfikenhet är tygel och piska.

Epilog:
Din tystnad är ett svart hål
där ord sväljs
i en tankes supernova.
Men blöd inte ditt medvetande,
och begå inte kätteri mot din själ
genom att blotta de torra och abstrakta floderna
av mänsklig bräcklighet.